Hej, det är jag som är Niklas

"Vad tänker du på?" Frågan som jag är livrädd för och som hon har ställt flera gånger tidigare. Vad vill hon höra? Att jag är glad att ligga här i sängen bredvid henne? Att hon är vacker i månljuset som strilar in mellan gardinerna? Att jag tycker om henne?

"Ingenting" blir svaret den här gången. Tryggt och säkert. Åtminstone jämfört med alternativet: att erkänna att jag är rädd för att hon kommer att lämna mig om jag är mig själv. Att jag inte är tillräcklig.

Hennes blick speglade som vanligt besvikelse och en slags uppgivenhet. Jag måste ha sagt fel sak, igen.

Trots det hade jag kanske vågat pröva alternativet, åtminstone en gång, om jag faktiskt var medveten om det jag tänkte och kände.

Men jag visste inte att upplevelsen av att inte kunna röra mig, att jag inte hade något annat val än att försöka säga rätt sak, att anpassa mig för hennes skull, egentligen var min kropp i överlevnadsläge. Ett sofistikerat sätt för den att försöka skydda mig från ett hot. Visserligen ett hot som inte var på riktigt, men det är just det som trauma innebär. Att vi är trygga men vårt nervsystem reagerar på ett icke-existerande hot.

Och ja, alla har vi trauma. För vissa påverkar det knappt livet och för andra som mig styrdes jag av det, även om jag hela livet hade tänkt att jag hade en trygg uppväxt.

För oavsett relation upprepades samma mönster. Om och om igen. Tills jag av en slump hamnade i somatisk terapi. "Vad händer om vi stannar ett tag med spänningen mellan ögonbrynen?" En fråga som min terapeut ställde i vår första session. Sekunder senare gråter jag floder. För första gången börjar jag utforska det jag undvikit i alla år, vad jag faktiskt känner i kroppen.

Plötsligt hade jag verktyg för att känna mig trygg i min egen kropp, utan att behöva något externt för att lindra ångesten, varken en kärlekspartner, chips eller skärm. Det gick dock inte på en dag. Något jag lärt mig är att precis som alla relationer tar det tid att skapa en trygg och hälsosam relation till oss själva, våra tankar och vår kropp. Särskilt om vi under en längre tid undvikit eller behandlat oss själva illa.

Tänk då hur fantastiskt det är att oavsett livssituation känna att jag är okej. Det betyder inte att jag inte har obekväma känslor men att jag hela tiden lär mig att välkomna dem och ha medkänsla för mina yngre delar som säger att jag "måste" eller att jag inte är tillräcklig.

Hur fantastiskt det är att ha kontakt med min intuition och inte behöva övertänka val, att veta vad jag vill och att kunna hjälpa mitt nervsystem att vara öppet för mer glädje och upprymdhet, att inte längre blanda ihop aktivering med attraktion.

Hur fantastiskt det är att må bra efter ett decennium av att leva med "det är bara så här livet är, det finns ingenting jag kan göra åt det".

Det är anledningen till att jag är här och skriver detta till dig.

Oavsett var du är på din resa är det möjligt att må bra.

Stora kramar till dig.